Sedan klipper filmen brutalt till natt på en takterrass: stroboskop, turkost ljus, Martini-neonskylt, husväggar fortfarande varma efter solen. Kierkegaard skriver om Don Juan i Mozarts ”Don Giovanni” som ett begär i ständig rörelse, nästan som musik. Munken svarar att han inte flydde världen för att hans begär var svagt, utan för att det var för starkt. Efteråt tänker jag att Raffaella Carrà nästan fungerar som en motvikt till den nordeuropeiska livsfilosofin: Kierkegaard, Wagner, dödslängtan och askes. Jep Gambardella fortsätter röra sig genom Rom om nätterna trots att han förstått att den stora kärleken och den perfekta scenen redan ligger bakom honom.