Sjögren talar om ”glasväggen” som Liljefors ställer upp mellan människa och natur, en ”illusionslöshet som uppehåller illusionen om livet som något märkligt” och om den ”torftighetens magi” som han menar utmärker Liljefors konstnärskap. Och samtidigt förtrollning, nätter, magi och förundran: ”Vi har en föreställning om världen/ har världen en föreställning om oss.” Och som just därför, som ett mystiskt motstånd mot hennes massiva förmåga till destruktion, återvänder. Ändå är det inte tyngden som är det avgörande här. Och för att han i det föränderliga och desorienterade ser möjligheten till och hoppet om hemkomst.