En grov generalisering är att popmusik blivit mer inriktad på att fånga en känsla, en vibe – och mindre på att berätta en historia. Tröskeln för att helt enkelt skippa en låt på en strömningstjänst är nästan icke-existerande, och utbudet närmast oändligt. En vibe går att etablera under de första fem sekunderna av en låt medan en berättelse kräver längre och kanske upprepad lyssning. Textraden ”bara bada bastu” har något, i all sin tjatighet – det kanske inte är stor konst, men det är absolut ett hantverk. Ingen kan beskylla Gene Vincents ”Be-bop-a-lula” från 1956 för att handla om något, men frasen har en rätt bra vibe?