På nåder får Linda ändå följa med på tjänsteresa i företagets privatplan, där hennes arbetsnarkomaniska tangenttryck störs av ljudliga grabbflabb från Preston med undersåtar. De två enda överlevande flyter iland på en öde ö. Gissa vilka. Passande nog, då Dylan O'Brien beter sig som en diabolisk superskurk med ett skratt så elakt att det smittar av sig. Med tiden utvecklas deras högenergiskt komiska katt-och-hund-kemi till en strandad version av Stephen Kings ”Lida”, där en besatt kvinna utnyttjar sitt fysiska överläge till att ta hand om en skadad man. Nu har jag i stället lika roligt som en Robinson-deltagare på ett c-kändisvimmel.